UTDRAG UR DET KOM FÖR MIG I EN HAST
”Visst är det vackert”, hade modern suckat och känt på det tunna släpet i chiffong. ”Men det får inte bli för märkvärdigt.”
​
Byns sömmerska hade satt sig på huk vid Ingeborgs fötter för att nåla upp framfållen till fotleden så att skorna skulle synas. Innan hon tog fram nål och tråd hade hon bett Ingeborg att snurra ett par varv för att kontrollera att den blev jämn.
​
”Fållen ska vara kortare där fram”, förklarade hon. ”Det är sista skriket.”
Fyra välkammade skolpojkar i svart kostym bär på en tung last. I den lilla vitmålade, öppna träkistan ligger Efraim, deras vän och granne. Efraim, en liten pojke döpt efter sin farfar. Efraim, en liten pojke som bara blev tre år.
Min käre Artur Det är så roligt för jag är litet bärtre här och alla äro så vänliga och snäla tycker jag och så får jag gå ut var dag det är så roligt och så får jag sticka strumpor och stoppa och läsa får jag också spalmbok och andra böcker också doktorn har varit hos mig iband Pastorn var hos mig det var så roligt han sade att jag får förlåtelse för vad jag har jort som jag är mycket ledsen över jag tänkter på barnen jämt och på dig men förlåt mig jag viste inte vad jag gjorde O Gud om det hade varit ojort.
Doktor Goldkuhl betraktar de tre böckerna i hörnhyllan på väggen.
​
”Läser fru Andersson?” frågar han och klämmer på den tunna, mörkgröna boken med guldbokstäverna som ligger framme på bordet.
​
”Gud har övergivit mig”, viskar Ingeborg utan att lyfta blicken.
”Det kan jag väl aldrig tro”, svarar läkaren. ”Hon ska inte tro allt vad kyrkoherde Salvén skriver. I morgon ska jag ta med något roligare åt Ingeborg från biblioteket.”
Växjö domkyrkas två roströda tegeltorn sträcker sig mot ett gråklätt himlavalv. Stora snöflingor faller runt dem likt glitter i en snöglob. På kyrkbacken ligger rykande tjärbloss efter morgonens julottebesökare. Ingeborg sitter i sin säng och tummar på ett gammalt brev från överläkare Oliver Ottosson på Restads sjukhus medan kyrkklockorna ringer in julen.
